Tatervise ved bålet.

Se min ild i mørket brenner

og i flukten gnistene dør

men en farlig brann de tenner

der hvor nattens vind de strør

Vokt deg vel for ildens prakt

Før du vet, så er du i den makt

Hold deg vekk, kom aldri fantens teft for nær,

stakkars den som får en taterjente kjær

På mitt skjerf du bandt en knute da vi tok på broen farvel

Hvem kan løse den der ute

hvor vi drager hen ikveld?

Når det lysner, er vi langt herfra,

mon du har meg i tankene enda?

kanskje har du alt en annen på ditt fang,

glemmer meg som satt der før så mang en gang.

Nei, deg kan jeg aldri glemme

hvor så hen i verden jeg går

Og du skulle bare kjenne

hvor mitt hjerte for deg slår

I mine tanker er du alltid nær

ja, hver kveld, og om aftenen især

Aldri noen mere hvisker ømt farvel

når vi drar til teltet hen den sene sommerkveld.

Roma romano raklo

Aninna vil jag gia en tikno munter sang

Det handlar om dei tavringar som pallar drommen jar

Og noen ava tradra mest med vorti og med grei

Og noen bruklar piroane over dal og hei

Hei, romani raklo, kamma romani kjei

Hei romano raklo, besja stadia på snei

Hei romano raklo, kamma romano kjei

Hei romani raklo, besja stadia på snei

Å kjeia mi er suggar, å lossano og blid

Det askjar før, og hunkar utav ekta romani

Hon kammar fede jakkar, og kalo sjukka bal

Hun følger meg så lett over li og fjell og dal

ref.

I min tysta ensamhet,
var skall jag vännen finna.
En sorg som ingen vet,
skall med sina dar försvinna.
En börda tung som sten,
mig följer vart jag går.
Bland tusen finns knappt en,
som vänskap rätt förstår.

I mellan dig och mig,
det tändes upp en låga.
Det tändes upp en eld,
det blev en daglig plåga.
Vem kan dämpa den,
det vet alena gud.
Jag suckar till min gud,
att den som vore död.

Jag såg ett litet lamm,
på branten av en klippa.
Den falska räven sprang,
och med lammet ville leka.
Och stackars lilla lamm,
som narrad blev av han,
Det är ju gossars sed,
att narra flickor fler.

Det ställdes fram för mig,
två sorgefyllda skålar.
Den ene full av vin,
den andre full av tårar.
Vinet drack jag ur,
men lämnar sorgen kvar.
Den lämnar jag till dig,
som falsk emot mig var.

Zigenare du stackars ensamma vandrar gestalt,
zigenare ditt liv är ödsligt och kallt.

Sådan är min dröm min längtan att vandra bland folk,
men själv jag bär förnöjt min lott.

Min hela värd det är fiolen,
från hemlös härd vi båda drar.

Min börs är tom, men jag har solen,
så rikedom jag ändå har.

Jag ensam är och hem jag saknar,
men vart det bär jag har min sång.

Och jag är glad att jag får vakna,
på tuvans doftande blomsterfång

Jag är blott ett barn av den bort glömda rasen
Vid stranden av Hedebro min vagga har stått
Jag mindes ej fader, ej moder, ej broder
Nej bort glömd förskjuten har varit min lott

Jag följde den kärra som drogs omkring värden
Från land och till strand likt ett vilt rivet farn
Att frysa och svälta och piskas ut på färden
Jag är blott ett fattigt zigenare barn

Men ändå så är jag så glader i mitt hjärta
Jag älskar guds fria och sköna natur
Likt vild fågeln är han och saknar all smärta
När han släppes ut ur ett tvingande bur

Jag sjunger så glader medan tamburinen klingar
Så lekande lätt utöver tuvor och ljung
Ibland blåögda flickor i dansen jag mig svingar
Vad livet känns skönt när man känner sig ung

Nu frågar jag dig om du mitt hjärta vill äga
Du blåögda flicka med lockar av guld
All kärlek och lycka jag ville dig giva
Och bli din trogna slavinna så älskvärd och huld

Men om du ditt hjärta har skänkt åt en annan
Jag finner ej glädje ej sällhet ej tröst
Men om du blir min låt mig tömma den kannan
Av glädje och sällhet som du själv beredd